1865-1925was a Swiss painter and printmaker associated with Les Nabis. He was an important figure in the development of the modern woodcut. He was born into a conservative middle class family in Lausanne, and there he attended College Cantonal, graduating with a degree in classical studies in 1882. In that year he moved to Paris to study art under Jules Joseph Lefebvre and Gustave Boulanger at the Academie Julian. He spent many hours in the Louvre, where he greatly admired the works of Holbein, Derer and Ingres; these artists would remain exemplars for Vallotton throughout his life.[1] His earliest paintings, such as the Ingresque Portrait of Monsieur Ursenbach (1885), are firmly rooted in the academic tradition, and his self portrait of 1885 (seen at right) received an honorable mention at the Salon des artistes français in 1886. During the following decade Vallotton painted, wrote art criticism and made a number of prints. In 1891 he executed his first woodcut, a portrait of Paul Verlaine. The many woodcuts he produced during the 1890s were widely disseminated in periodicals and books in Europe as well as in the United States, and were recognized as radically innovative in printmaking. They established Vallotton as a leader in the revival of true woodcut as an artistic medium; in the western world, the relief print, in the form of commercial wood engraving, had long been mainly utilized unimaginatively as a medium for the reproduction of drawn or painted images and, latterly, photographs. Vallotton's starkly reductive woodcut style features large masses of undifferentiated black and areas of unmodulated white. While emphasizing outline and flat patterns, Vallotton generally made no use of the gradations and modeling traditionally produced by hatching. The influences of post-Impressionism, symbolism and the Japanese woodcut are apparent; a large exhibition of ukiyo-e prints had been presented at the École des Beaux-Arts in 1890, and Vallotton, like many artists of his era an enthusiast of Japonism, collected these prints. He depicted street crowds and demonstrations including several scenes of police attacking anarchists bathing women, portrait heads, and other subjects which he treated with a sardonic humor. His graphic art reached its highest development in Intimit's (Intimacies), a series of ten interiors published in 1898 by the Revue Blanche, which deal with tension between men and women. Vallotton's prints have been suggested as a significant influence on the graphic art of Edvard Munch, Aubrey Beardsley, and Ernst Ludwig Kirchner .By 1892 he was affiliated with Les Nabis, a group of young artists that included Pierre Bonnard, Ker-Xavier Roussel, Maurice Denis, and Edouard Vuillard, with whom Vallotton was to form a lifelong friendship. During the 1890s, when Vallotton was closely allied with the avant-garde, his paintings reflected the style of his woodcuts, with flat areas of color, hard edges, and simplification of detail.  Related Paintings of Felix Vallotton :. | clair de lune | view of a paris street | Feix Vallotton, Mon Portrait, | Man and Woman | Torso with blue cloth |
Related Artists:
georg engelhardt schroder
Georg Engelhard Schröder, född den 31 maj 1684 i Stockholm, gift 1727 med Anna Brigitta Spöring, död den 17 maj 1750; konstnär, porträtt- och historiemålare. Georg Engelhard Schröders far, Veit Engelhard, hade omkring år 1670 kommit från N??rnberg och bosatt sig i Stockholm där Georg Engelhard föddes 1684. Han blev tidigt elev hos konstnären och målaren David von Krafft (1655-1724) men lämnade honom 1703 för utlandsstudier. Under 21 år for Georg Engelhard runt i Europa. Han vistades först en tid i Nordtyskland, innan färden gick vidare till Italien. I Venezia förblev han under fem år och kopierade gamla mästare, sysslade med vedutamåleri och hade kontakt med pastellmålarinnan Rosalba Carriera (1675-1757). I Roma tog han intryck av barockmålarna Carlo Dolci (1616-1686), Carlo Maratta (1625-1713), Francesko Trevisani (1656-1746) m.fl. och tillägnade sig det raska men ytliga framställningssätt, som tillhörde den tidens italienska konst. I Paris samlade han impulser hos den franske målaren Noel Nicolas Coypel (1690-1734). Reminiscenser av den italienska och franska konsten kan man påträffa flerstädes i hans kompositioner. I London stannade han i sju år och tog starka intryck av Godfrey Knellers (1646-1723) och Dahls porträttkonst. När Daniel von Krafft avled 1724 kallades Georg Engelhard Schröder hem till Sverige och efterträdde i december sin gamle läromästare som kunglig hovkonterfejare. Som sådan uppbar han lön. Konung Fredrik I satte stort värde på sin konterfejare, och lät honom måla otaliga porträtt av sig och sin drottning Ulrika Eleonora. År 1745 utnämndes han till hovintendent. Georg Engelhard anlitades mycket och samlade ihop en betydande förmögenhet. På 1740-talet nåddes Sverige av den nya franska smaken, i främsta rummet via konstnären Gustaf Lundberg (1695-1786), varvid Georg Engelhard kom att skjutas åt sidan. Han representerade i Sveriges 1700-talsmåleri sista skedet i det italienska inflytandet. Långt ifrån den förnämste, var dock Georg Engelhard en av sin tids mest uppburne målare. Han arbetade inom ett vitt fält: utförde kyrktavlor, allegorier, historiska motiv och porträtt. Hans arbeten har ej sällan någonting vacklande och obestämt, vilket i förening med mycken ojämnhet i utförandet gör många av dem mindre tilltalande för konstkännaren. Han har dock efterlämnat verk, som vittnar om, att han, när han allvarligt uppbjöd sin förmåga, var mäktig till både varm och djup uppfattning samt hade stor skicklighet i färgbehandling och i framställningens enskildheter.
Delfim da Camara
painted Portrait of Dom Pedro II in 1875
MAN, Cornelis de
Dutch Baroque Era Painter and Printmaker, 1621-1706